Imperia

Jag ser alla dessa artiklar cirkulera runt om barnuppfostran, föräldraansvar och släpp den där jävla mobilen.

"Lägg ner den där jävla telefonen" var en uppmaning till oss föräldrar, att sluta pilla på telefonen och istället vara med våra barn, se våra barn. Snabbt blev den artikeln delad och gillad. Samtidigt ger vi våra egna barn mobiler, tidigare och tidigare senast idag var det en kompis till min äldsta dotter som fyllde 9 år som fick en smartphone. Jaha, okej! Kan man ju tänka, men jag kan inte sluta där jag måste fundera och tänka hur vi förfasar oss över hur det blivit i samhället, vi delar och gillar alla dessa artiklar som uppmanar oss till att släppa telefonen samtidigt som vi faller som små offer för att tillfredställa våra barns önskemål av att få egna apparater.

Vi uppmanas att lägga fokus på våra barn och vi ska se dem, verkligen se dem när vi följer med dem till deras fritidsaktiviteter. Men här börjar jag fundera igen. Jag har själv inget minne av att mina föräldrar (jag är född i början på 80talet), satt med under mina fritidsaktiviteter under min uppväxt. Jag cyklade till aktiviteterna själv eller med en kompis. Jag slet häcken av mig men ingen satt där, inte ens i samma rum som mig och gav mig deras trygghet i form av deras närvaro under ett och samma tak för att lägga all fokus på mig. Var det match ja, då var de där! Mina föräldrar, för att heja på. De tittade på mig, gav mig ögonkontakt och hejade. Det kändes bra och jag kämpade på, lite extra. Men just det ser i alla fall jag att föräldrar av idag också gör. De är med ibland och hejar på och hurrar!

Jag led inte då av att mina föräldrar inte deltog under mina träningar, jag lider verkligen inte idag heller. Min mamma lagade mat, diskade, städade och min pappa grejade med huset, arbetade (och deras val av uppdelandet av hemmets sysslor är en annan tråd att diskutera ;) men i alla fall så har jag inget minne av att mina föräldrar gav mig mer uppmärksamhet än vad mina barn får idag. Mina barn bekräftas hela tiden och kanske är det där skon klämmer. Vi hittar på saker, vi handlar och vi är aldrig still. När jag egentligen vet att ibland uppskattas en hemma dag med pyssel mys mer än ett besök på badhuset. (Och skulle det ha funnits smartphones på den tiden, under min uppväxt så tror jag med 99,9% säkerhet att min mamma hade pillat på den istället för att ha städat och pappa hade läst aftonbladet i den samtidigt som han hade sett på fotbollen på tv:n).

Vi vuxna tänker på ett sätt men agerar på ett annat. Vi förfasar oss över denna mobilanvändning samtidigt som vi ger våra barn tillgång till den världen. Och varför inte, samhället ser ju ut så, det tillhör en del av samhällsutvecklingen. Idag är det också ett sätt att umgås på, på ett sätt som inte tidigare generationer gjorde. På dessa apparater finns möjligheten att spela spel och samtidigt hålla kontakten med människor över hela världen. Men det kan ju också vara som så att jag faktiskt egentligen tycker att det är helt okej att min nioåriga dotter har en smartphone. Jag kanske faktiskt vill ge min femåring en egen surfplatta och jag tycker att det är okej att pilla på min egen telefon medans barnen tränar för jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att titta på när de springer runt som yra höns på plan.

Och jag vet med mig att jag pillar på min telefon i tid och otid så att till och med min yngsta dotter gömde den en dag för mig och sa att hon bara ville vara med mig. Det är ett wake up call utan dess like!! Jag la bort telefonen för en stund och bara var med henne. Men dåligt samvete, nej det fick jag inte. Jag kan däremot känna en  frustration i att det alltid landar i att ge oss föräldrar dåligt samvete. Sluta ha dåligt samvete för en massa saker hela tiden som andra uppmanar oss till att ha dåligt samvete över.

Tänk att en färg som rosa kan vara så laddad med olika känslor och åsikter.

Tänk att vad vi sätter på våra barn påverkar hur vi bemöter dem.

När barnet föds bryr de sig inte ett dugg om vilken färg eller vilka kläder de har på sig, än mindre vet de att olika färger symboliserar olika saker. Det de märker på sikt att de blir behandlade olika beroende på vad de har på sig. Och tyvärr spelar kläder och färger en större roll än vad de borde göra.

Flickor får höra hur fina och söta det är i sina kläder, och pojkar som ofta har mörka kläder på sig, får höra att de är tuffa och coola. Vuxna är överlag mjukar i sitt sätt mot de "fina" tjejerna och skojar på ett fysiskt sätt mer med de "tuffa" killarna.

Det är alltså vi vuxna med våra värderingar som påverkar barnens uppfattning om sig själva beroende av vad de har på sig. Det är ju inte kläderna eller färgen rosa i sig som är ett problem utan hur barnet som bär dem blir bemötta i dem.

En del föräldrar är tveksamma till att använda färgen rosa på sina döttrar, just för att den symboliserar värden som anses stereotypa för just flickor.

Problemet är ju bara att när föräldrar väljer att inte klä sina barn i rosa, för att de inte vill att hon ska bli bemött på ett visst sätt bara för att hon är just flicka, bekräftar de ju samtidigt att färgen rosa är lite fel och mindre bra. Det blir ju ett sätt att förminska något som är typsikt tjejigt.

Jag tycker det är synd och blir ett problem när färger och kläder begränsas till bara ett kön. Jag tycker också det är ett problem att det bara är de typiskt "tjejiga" kläderna som ofta problematiseras, det innebär ju också att bara de tjejiga värdena ifrågasätts och att killars sätt att vara, om vi nu generaliserar, ses som bättre och mera värt.

Det är viktigt att komma ihåg att traditionella könsroller begränsar båda könen, inte bara flickor.

Bild från boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två"

  

Bilden är ifrån boken; "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två"

Jag läste en artikel av Jenny Strömstedt om att hon var trött på gamla knullgubbar. Det var just två saker som drog till mig extra uppmärksamhet i artikeln.

Det första: "Var kommer de ifrån, alla de män som lider av en förvriden kvinnosyn, maktbehov och en oförmåga att känna empati och uppfatta gränser?"

Ja, vart fan kommer de ifrån?

Det andra jag fastnade för var: "Jag vill skrika: Men hat leder inte till färre övergrepp. Lagen kommer, även om den ändras, aldrig att kunna fälla alla förövare. Jag skulle önska att vi pratade om det som är mycket otydligare. Hur hindrar vi knullgubbarna från början? Vännen och småbarnsmamman Lisas utbrott om statliga onanimaskiner är kanske inte det mest konstruktiva, men det är i alla fall inledningen på ett samtal. Jag vill skrika att vi andra, den stora tysta majoriteten som ser samtycke, empati och jämlikhet som fundament i livet, högljutt måste börja diskutera kvinnosyn och sexualitet. Predika jämställdhet, erbjuda generös terapi och ständigt bevisa allas lika värde. Männen måste tala med varandra."

När ska vi se den röda tråden undrar jag. För jag tror att det finns en röd tråd den som är orsaken till hur samhället ser ut som det gör. Och i detta inlägg skriver jag ner mina tankar och känslor om hur det ser ut med mäns våld mot kvinnor. Varför? Hur börjar det? Och varför är vi så rädda för att se hur och varför det börjar.

För ett tag sedan satt jag med min dotter i soffan. Och hon berättade följande för mig.

- Mamma, idag sparkade Erik mig på benet.

- Va? Varför det?

- Jag vet inte. Men han slåss jämt. Igår drog han mig i håret.

- Har du sagt till fröken? För detta är inte okej.

- Ja, det har jag. Hon sa till honom.

- Vad sa han då?

- Men det hjälper inte. Han bara fortsätter.

Det gjorde ont i mitt mamma hjärta och tänkte att jag får nog dubbel kolla med fröken angående detta. Det samtalet lät så här.

- Kajsa säger att Erik slåss. Att han har sparkat och dragit henne i håret.

- Ja, jag vet jag har pratat med Erik.

- Men det hjälper ju tydligen inte.

- Nej, men nu är det ju så att Kajsa är väldigt omtyckt bland killarna.

- Jaha?

- Ja, hon är en populär tjej bland killarna. Många som är förtjusta i henne.

- Fast det ger dem väl inte rätt att vara elak mot henne.

- Nej. Men sen kanske det är dags för Kajsa att lära sig att säga ifrån tydligare.

Här dog en bit av mig! Jag ville skrika är du helt jävla dum i hela huvudet!!! Vad är det för fel på dig människa? Är det okej för killarna att vara elaka mot en tjej för att de gillar henne och att felet ligger hos den 10åriga tjejen som inte kan säga ett klart och tydligt nej!!!!!!!

Självklart skrek jag inte detta. Jag fann mig faktiskt inte alls. Jag gick. Fast inte utan att säga hej då såklart. Jag sa hej då och gick. Och när jag kom hem var jag så förbannad på mig själv att en bit till av mig dog.

Hur kan vi inte vilja se den röda tydliga tråden. Den som skapar och fostrar oss att forma in oss i hur samhället vill att det ska se ut. Pojkar är pojkar och kommer alltid att få hålla på med pojkstreck och flickor är små söta, rödrosiga, rara små varelser som inte kan säga nej tillräckligt tydligt så därför är det okej för killarna att slå dem.

Jag säger inte att jag menar att alla killar slår tjejer varken som barn eller som vuxen. Men vi måste våga prata om det. Att vi tillåter pojkar att vara aggressiva, för tydligen vill många av oss fortsätta att envisas med att det ligger i deras natur. Att vi samtidigt tystar ner flickorna om de tar för mycket plats, men om de råkar ut för ett brott då är det helt plötsligt deras eget fel att de inte tog plats.

Vi måste våga lyfta och prata om att om jag, som vuxen, tillåter den lilla pojken att slå någon som den är förtjust i hur ska den lilla pojken då kunna lära sig att det inte är okej med våld. Vi måste våga visa att det inte är okej att sparkas och slåss på studsmattan eller i kuddrummet på fritids bara för att du är kille. Och snälla, snälla sluta prata som om att pojkarna har ett behov av att agera på detta sätt. Pojkar är varken högljudda eller aggressiva av naturen, de är det för att de tillåts att vara det.  Pojkar fostras precis som flickor gör, till att bli något som samhället satt upp ramar och regler för hur de ska vara. Det handlar inte om att flickor ska ta mer plats eller att pojkar ska bli mjukare, det handlar om att lära alla oavsett kön att respektera andra människor. Vi vuxna måste våga se varför detta händer och det händer för att vi vägrar prata om killar och tjejers lika värde. Det händer för att vi vägrar se att det hör ihop med det våld som vi legaliserar när pojkar är små men som vi fördömer när de blir äldre. Det fortsätter att hända för att vi vägrar ändra vår egen inställning och attityd till de normer som är satta i samhället för vad som är kvinnligt och manligt. Det händer för att lika som att fritidspersonalen på skolan påstod att Kajsa inte sa ifrån och sa ett klart och tydligt nej, precis som de som gav domen i målet med den 15åriga flickan som blev gruppvåldtagen, påstod att hon inte sa ett klart och tydligt nej! Fatta att det är därför som det fortsätter att hända!

För som sagt vart kommer de ifrån? Dessa pojkar ska en dag bli män och i alla fall vill inte jag att mina söner ska växa upp med en förvriden kvinnosyn, ett maktbehov och med en oförmåga att känna empati och uppfatta gränser. Jag vill heller inte att min dotter ska växa upp i tron om att pojkar är pojkar och om de tycker om dig så rycker de dig i håret!

Och nu ni alla som håller med, ni som faktiskt tycker att det är för jäkligt att det är så här. Ja, men var då inte tysta något mer. Sluta vara passiva, agera! Krama de pojkar ni möter om det så är era söner eller elever, prata med de pojkar ni möter, låt pojken få gråta ut i er famn om han så behöver, lär de pojkar ni möter i er vardag att det är inte okej med våld. Det är okej att visa känslor och det är okej att säga stopp när något verkar gå för långt. För just ja, det kanske inte är just din son eller den pojken som du känner som utövar våldet men det kanske är din son eller den pojken som du känner som faktiskt väljer att gå emellan för att säga stopp! innan det är för sent, på grund av att du har pratat med denna pojke om känslor och respekten för andra människor.

Ps. Naturligtvis är barnens namn påhittade. Men tyvärr inte historien. Ds.

När en invandrare gör ett brott, och jag antar då att med invandrare menas en sådan som ser så där utländsk ut. Kort och gott. Men vad jag förstår efter att ha läst på olika sidor i media och kommentars fält så ska de som begår ett brott och som är invandrare skickas hem! Punkt!

Min hjärna börjar snurra och en massa tankar kommer som resulterar i tre spontana funderingar.

Min första fundering blir då men vart skickar vi dem som är svenskar som begår ett brott? Eller är de mer berättigade att begå ett brott? Är det mer okej att de kostar oss pengar med sin fängelsevistelse?

Min andra fundering blir spontant hur länge är man invandrare? Och är det de med två utländska föräldrar, eller är det även de med bara en utländsk förälder samt gäller den tanken även de som kommer ifrån Danmark? Är man invandrare fast man är född här, fast föräldrarna kommer från ett annat land?

Min tredje fundering är hur gör vi med de som blivit svensk medborgare?

Brottet som begåtts borde väl vara lika hemskt oavsett ursprung av den som utfört det.

Föräldraansvar, vad är föräldraansvar? Jag läste en artikel som delades på facebook om en pappa som hade varit med sin dotter i skolan och som ville se lite mer föräldraansvar. Men det som förvirrar mig är vad menar alla som delar och gillar. Av vem ska det tas mer föräldraansvar? Av de som läser den, delar den och uppmanar andra att läsa? Delar man den för att man känner igen sig och tänker, fan vad bra skrivet, det träffade mig rakt i hjärtat och jag vill dela med mig till andra föräldrar, för att de inte ska känna sig osäkra och rädda för att ta lite mer föräldraansvar för det är vad jag kommer att göra efter att jag läst denna artikel! Eller är det för att de tänker "Mina barn och andras ungar".

Jag personligen tar mitt föräldraansvar, jag försöker att tala om för mina barn vad som är rätt och fel, men jag ger dem också redskap för att våga stå upp för sig själva. Jag tycker inte att det är okej att barn är otrevliga och kaxiga och snäser av varken andra barn eller vuxna. Samtidigt som jag vill att mina barn ska våga säga vad de tycker och tänker och stå upp för sina åsikter, tankar och känslor. Men då måste jag ju i och med det också lita på att mina barn uppför sig i exempelvis skolan och är trevliga mot andra människor allt ifrån barn, vuxna (och med vuxna innefattar ju då lärare, föräldrar osv). Är de inte det vill jag veta det och jag vill också att andra vuxna kan tala om det för mina barn. På ett bra sätt, att deras beteende inte är okej. Men också att de, de andra vuxna, talar om det för mig personligen. Så vi kan prata om det även hemma. Jag uppfostrar mina barn och jag lär dem rätt och fel och jag tycker inte att det är skolans uppgift att uppfostra mina barn, men något ansvar för att vägleda våra barn måste väl skolan ändå ha, tänker jag. Jag kan inte vara med mina barn i skolan varje dag och då tänker jag att de vuxna som möter mina barn dagligen i skolans värld ska ge dem de rätta verktygen för att behandla andra med respekt. Som jag förstått det står det i läroplanen att förskolan ska verka för

*öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar.

* Förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation och vilja att hjälpa andra

*sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen och

*förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionsnedsättning.” (LPFö 98, Kap 2.1 Normer och värden)

För grundskolan och gymnasieskolan står det att skolan har som mål att varje elev;

* kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter,

* respekterar andra människors egenvärde, tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling samt,

* medverkar till att hjälpa andra människor, kan leva sig in i och förstå andra människors situation och      utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen.” (Lgr 11 Kap 2, Normer och      värden, Gy 11 Kap 2.2 Normer och värden)

I läroplanen för förskolan reagerar jag mest över punkt 1 och för grundskolan och gymnasieskolan reagerar jag särskilt över punkt 2, jag tolkar dem som att det faktiskt står i läroplanen att skolan ska verka och ha som mål att barnen/eleverna ska få redskap att möta andra människor med respekt.

På skolverkets hemsida står det att; de grundläggande värden som skolans och förskolans värdegrund omfattar ligger i linje med de värden som vårt demokratiska samhälle vilar på.

  Värdegrunden omfattar

•    människolivets okränkbarhet
•    individens frihet och integritet
•    alla människors lika värde
•    jämställdhet mellan könen
•    solidaritet mellan människor

Det är dessa värden som ska förmedlas och gestaltas. All personal ska också främja aktning för människans egenvärde och vår gemensamma miljö. 

Jag tolkar även detta som att de vuxna som möter barnen dagligen faktiskt har ett visst ansvar att ge våra barn redskap för att respektera alla människors värde, och inte tala nedsättande eller kränkande till andra barn eller vuxna.

Men för att återkomma till varför jag började fundera så kring artikeln från början, så är det ju som så att jag kan inte sluta undra så vad alla vill när de delar eller gillar eller både delar och gillar. Varför gör man det? Är det för att igenkänningsfaktorn blir så hög att man vill få bekräftelse på att fler känner så, att nu är det banne mig dags för lite mer föräldraansvar. Men av vem? För vilka är egentligen alla dessa ouppfostrade ungar, är det mina eller dina eller allas? 

Jag såg en jättefin bild på ett gammalt par som gick hand i hand mot solnedgången. På bilden stod det; "How did you manage tos tay togheter for so long? Its simple, really. We are from a time where if somethings is broken, we fix it; not throw it away".

En del av mig kände vad fint, vad vackert, vad mysigt det är ju så det ska vara. Tillsammans kämpar man, i nöd och lust. Gräset är inte grönare på andra sidan. Den andra delen av mig ville tänka annorlunda. Är det fel att bryta upp? Jag vill inte kasta bort allt som vi, jag och min sambo, har byggt upp under dessa år, men det kanske inte funkar längre, jag kanske inte är kär längre, du kanske inte är kär, jag kanske bara inte vill.

Den delen av mig tror att det är jätte bra och viktigt att många vågar gå isär idag. Även om man har familj och barn och hus och hela alltet, så är det inte fel. Du kanske blir lyckligare av att gå isär, att lämna. Och blir du lyckligare, mår du bra så mår de i din omgivning också bra.

Jag vet att livet inte är en dans på rosor och jag är medveten om att småbarns åren är tuffa. Att sömnen just då inte är den bästa och passionen inte flödar. Helt plötsligt ser du på din partner med andra ögon. Jag tänker som så att antingen så ser du nya fina sidor som du aldrig förr sett och vet med all säkerhet att det är ni. Men du kanske upptäcker sidor som inte alls representerar dig hos den andre och jag tror inte att det blir bra av att försöka ändra på varken sig själv eller den andre.

Och vem säger att passionen måste dö ut för att det kommer barn in i bilden, jag kan acceptera att det är så för en stund men om passionen aldrig kommer tillbaka då vill jag inte stanna. Och hur lång denna stund är innan man känner att passionen kommer tillbaka eller aldrig mer kommer är upp till var och en att känna efter. Det kan ingen annan än jag själv veta. 

Kärleken jag har till den som jag delar mitt liv med går upp och ner. Ibland är mitt kärleksliv alldeles fantastiskt bra och jag och min sambo är kärare än någonsin och ibland så klarar vi inte av varandra, vi står inte ut, vi vill inte se varandra och det är vid dessa tillfällen vi måste härda ut, rida ut stormen. Det är trasigt i vårt förhållande och vi måste jobba hårt båda två för att laga det. Men om det inte går att laga eller om den ene inte vill laga. Om det bara är jag som vill laga, då kan jag ju inte tvinga min partner och laga med mig. Jag skulle heller inte ville att min partner tvingade mig att laga, för hur skulle jag må då. Den ena partnern kan ju inte kväva den andre. För man är två, i ett förhållande är det alltid två som ska må bra, som ska trivas, som ska känna sig fast men ändå fri. Och det är då den där delen av mig tänker; det kanske visst är okej att slänga när det är trasigt. Det behöver inte vara något negativt, det där med att slänga något som är trasigt. Om jag eller du eller vi bestämmer oss för att slänga det trasiga så kanske vi lyckas hitta något helare, något mycket bättre som får oss att må bra.

Det sägs att lyckan är att vara nöjd med den man är, att se möjligheter istället för nackdelar. Om jag då inte är nöjd med det trasiga då måste jag ju kunna se möjligheterna till att få det lagat och helt igen, men ser jag inga möjligheter till att laga det kanske min enda möjlighet är att slänga det.

Mitt första inlägg.