Imperia

Bilden är ifrån boken; "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två"

Jag läste en artikel av Jenny Strömstedt om att hon var trött på gamla knullgubbar. Det var just två saker som drog till mig extra uppmärksamhet i artikeln.

Det första: "Var kommer de ifrån, alla de män som lider av en förvriden kvinnosyn, maktbehov och en oförmåga att känna empati och uppfatta gränser?"

Ja, vart fan kommer de ifrån?

Det andra jag fastnade för var: "Jag vill skrika: Men hat leder inte till färre övergrepp. Lagen kommer, även om den ändras, aldrig att kunna fälla alla förövare. Jag skulle önska att vi pratade om det som är mycket otydligare. Hur hindrar vi knullgubbarna från början? Vännen och småbarnsmamman Lisas utbrott om statliga onanimaskiner är kanske inte det mest konstruktiva, men det är i alla fall inledningen på ett samtal. Jag vill skrika att vi andra, den stora tysta majoriteten som ser samtycke, empati och jämlikhet som fundament i livet, högljutt måste börja diskutera kvinnosyn och sexualitet. Predika jämställdhet, erbjuda generös terapi och ständigt bevisa allas lika värde. Männen måste tala med varandra."

När ska vi se den röda tråden undrar jag. För jag tror att det finns en röd tråd den som är orsaken till hur samhället ser ut som det gör. Och i detta inlägg skriver jag ner mina tankar och känslor om hur det ser ut med mäns våld mot kvinnor. Varför? Hur börjar det? Och varför är vi så rädda för att se hur och varför det börjar.

För ett tag sedan satt jag med min dotter i soffan. Och hon berättade följande för mig.

- Mamma, idag sparkade Erik mig på benet.

- Va? Varför det?

- Jag vet inte. Men han slåss jämt. Igår drog han mig i håret.

- Har du sagt till fröken? För detta är inte okej.

- Ja, det har jag. Hon sa till honom.

- Vad sa han då?

- Men det hjälper inte. Han bara fortsätter.

Det gjorde ont i mitt mamma hjärta och tänkte att jag får nog dubbel kolla med fröken angående detta. Det samtalet lät så här.

- Kajsa säger att Erik slåss. Att han har sparkat och dragit henne i håret.

- Ja, jag vet jag har pratat med Erik.

- Men det hjälper ju tydligen inte.

- Nej, men nu är det ju så att Kajsa är väldigt omtyckt bland killarna.

- Jaha?

- Ja, hon är en populär tjej bland killarna. Många som är förtjusta i henne.

- Fast det ger dem väl inte rätt att vara elak mot henne.

- Nej. Men sen kanske det är dags för Kajsa att lära sig att säga ifrån tydligare.

Här dog en bit av mig! Jag ville skrika är du helt jävla dum i hela huvudet!!! Vad är det för fel på dig människa? Är det okej för killarna att vara elaka mot en tjej för att de gillar henne och att felet ligger hos den 10åriga tjejen som inte kan säga ett klart och tydligt nej!!!!!!!

Självklart skrek jag inte detta. Jag fann mig faktiskt inte alls. Jag gick. Fast inte utan att säga hej då såklart. Jag sa hej då och gick. Och när jag kom hem var jag så förbannad på mig själv att en bit till av mig dog.

Hur kan vi inte vilja se den röda tydliga tråden. Den som skapar och fostrar oss att forma in oss i hur samhället vill att det ska se ut. Pojkar är pojkar och kommer alltid att få hålla på med pojkstreck och flickor är små söta, rödrosiga, rara små varelser som inte kan säga nej tillräckligt tydligt så därför är det okej för killarna att slå dem.

Jag säger inte att jag menar att alla killar slår tjejer varken som barn eller som vuxen. Men vi måste våga prata om det. Att vi tillåter pojkar att vara aggressiva, för tydligen vill många av oss fortsätta att envisas med att det ligger i deras natur. Att vi samtidigt tystar ner flickorna om de tar för mycket plats, men om de råkar ut för ett brott då är det helt plötsligt deras eget fel att de inte tog plats.

Vi måste våga lyfta och prata om att om jag, som vuxen, tillåter den lilla pojken att slå någon som den är förtjust i hur ska den lilla pojken då kunna lära sig att det inte är okej med våld. Vi måste våga visa att det inte är okej att sparkas och slåss på studsmattan eller i kuddrummet på fritids bara för att du är kille. Och snälla, snälla sluta prata som om att pojkarna har ett behov av att agera på detta sätt. Pojkar är varken högljudda eller aggressiva av naturen, de är det för att de tillåts att vara det.  Pojkar fostras precis som flickor gör, till att bli något som samhället satt upp ramar och regler för hur de ska vara. Det handlar inte om att flickor ska ta mer plats eller att pojkar ska bli mjukare, det handlar om att lära alla oavsett kön att respektera andra människor. Vi vuxna måste våga se varför detta händer och det händer för att vi vägrar prata om killar och tjejers lika värde. Det händer för att vi vägrar se att det hör ihop med det våld som vi legaliserar när pojkar är små men som vi fördömer när de blir äldre. Det fortsätter att hända för att vi vägrar ändra vår egen inställning och attityd till de normer som är satta i samhället för vad som är kvinnligt och manligt. Det händer för att lika som att fritidspersonalen på skolan påstod att Kajsa inte sa ifrån och sa ett klart och tydligt nej, precis som de som gav domen i målet med den 15åriga flickan som blev gruppvåldtagen, påstod att hon inte sa ett klart och tydligt nej! Fatta att det är därför som det fortsätter att hända!

För som sagt vart kommer de ifrån? Dessa pojkar ska en dag bli män och i alla fall vill inte jag att mina söner ska växa upp med en förvriden kvinnosyn, ett maktbehov och med en oförmåga att känna empati och uppfatta gränser. Jag vill heller inte att min dotter ska växa upp i tron om att pojkar är pojkar och om de tycker om dig så rycker de dig i håret!

Och nu ni alla som håller med, ni som faktiskt tycker att det är för jäkligt att det är så här. Ja, men var då inte tysta något mer. Sluta vara passiva, agera! Krama de pojkar ni möter om det så är era söner eller elever, prata med de pojkar ni möter, låt pojken få gråta ut i er famn om han så behöver, lär de pojkar ni möter i er vardag att det är inte okej med våld. Det är okej att visa känslor och det är okej att säga stopp när något verkar gå för långt. För just ja, det kanske inte är just din son eller den pojken som du känner som utövar våldet men det kanske är din son eller den pojken som du känner som faktiskt väljer att gå emellan för att säga stopp! innan det är för sent, på grund av att du har pratat med denna pojke om känslor och respekten för andra människor.

Ps. Naturligtvis är barnens namn påhittade. Men tyvärr inte historien. Ds.