Imperia

Jag såg en jättefin bild på ett gammalt par som gick hand i hand mot solnedgången. På bilden stod det; "How did you manage tos tay togheter for so long? Its simple, really. We are from a time where if somethings is broken, we fix it; not throw it away".

En del av mig kände vad fint, vad vackert, vad mysigt det är ju så det ska vara. Tillsammans kämpar man, i nöd och lust. Gräset är inte grönare på andra sidan. Den andra delen av mig ville tänka annorlunda. Är det fel att bryta upp? Jag vill inte kasta bort allt som vi, jag och min sambo, har byggt upp under dessa år, men det kanske inte funkar längre, jag kanske inte är kär längre, du kanske inte är kär, jag kanske bara inte vill.

Den delen av mig tror att det är jätte bra och viktigt att många vågar gå isär idag. Även om man har familj och barn och hus och hela alltet, så är det inte fel. Du kanske blir lyckligare av att gå isär, att lämna. Och blir du lyckligare, mår du bra så mår de i din omgivning också bra.

Jag vet att livet inte är en dans på rosor och jag är medveten om att småbarns åren är tuffa. Att sömnen just då inte är den bästa och passionen inte flödar. Helt plötsligt ser du på din partner med andra ögon. Jag tänker som så att antingen så ser du nya fina sidor som du aldrig förr sett och vet med all säkerhet att det är ni. Men du kanske upptäcker sidor som inte alls representerar dig hos den andre och jag tror inte att det blir bra av att försöka ändra på varken sig själv eller den andre.

Och vem säger att passionen måste dö ut för att det kommer barn in i bilden, jag kan acceptera att det är så för en stund men om passionen aldrig kommer tillbaka då vill jag inte stanna. Och hur lång denna stund är innan man känner att passionen kommer tillbaka eller aldrig mer kommer är upp till var och en att känna efter. Det kan ingen annan än jag själv veta. 

Kärleken jag har till den som jag delar mitt liv med går upp och ner. Ibland är mitt kärleksliv alldeles fantastiskt bra och jag och min sambo är kärare än någonsin och ibland så klarar vi inte av varandra, vi står inte ut, vi vill inte se varandra och det är vid dessa tillfällen vi måste härda ut, rida ut stormen. Det är trasigt i vårt förhållande och vi måste jobba hårt båda två för att laga det. Men om det inte går att laga eller om den ene inte vill laga. Om det bara är jag som vill laga, då kan jag ju inte tvinga min partner och laga med mig. Jag skulle heller inte ville att min partner tvingade mig att laga, för hur skulle jag må då. Den ena partnern kan ju inte kväva den andre. För man är två, i ett förhållande är det alltid två som ska må bra, som ska trivas, som ska känna sig fast men ändå fri. Och det är då den där delen av mig tänker; det kanske visst är okej att slänga när det är trasigt. Det behöver inte vara något negativt, det där med att slänga något som är trasigt. Om jag eller du eller vi bestämmer oss för att slänga det trasiga så kanske vi lyckas hitta något helare, något mycket bättre som får oss att må bra.

Det sägs att lyckan är att vara nöjd med den man är, att se möjligheter istället för nackdelar. Om jag då inte är nöjd med det trasiga då måste jag ju kunna se möjligheterna till att få det lagat och helt igen, men ser jag inga möjligheter till att laga det kanske min enda möjlighet är att slänga det.