Imperia

Jag ser alla dessa artiklar cirkulera runt om barnuppfostran, föräldraansvar och släpp den där jävla mobilen.

"Lägg ner den där jävla telefonen" var en uppmaning till oss föräldrar, att sluta pilla på telefonen och istället vara med våra barn, se våra barn. Snabbt blev den artikeln delad och gillad. Samtidigt ger vi våra egna barn mobiler, tidigare och tidigare senast idag var det en kompis till min äldsta dotter som fyllde 9 år som fick en smartphone. Jaha, okej! Kan man ju tänka, men jag kan inte sluta där jag måste fundera och tänka hur vi förfasar oss över hur det blivit i samhället, vi delar och gillar alla dessa artiklar som uppmanar oss till att släppa telefonen samtidigt som vi faller som små offer för att tillfredställa våra barns önskemål av att få egna apparater.

Vi uppmanas att lägga fokus på våra barn och vi ska se dem, verkligen se dem när vi följer med dem till deras fritidsaktiviteter. Men här börjar jag fundera igen. Jag har själv inget minne av att mina föräldrar (jag är född i början på 80talet), satt med under mina fritidsaktiviteter under min uppväxt. Jag cyklade till aktiviteterna själv eller med en kompis. Jag slet häcken av mig men ingen satt där, inte ens i samma rum som mig och gav mig deras trygghet i form av deras närvaro under ett och samma tak för att lägga all fokus på mig. Var det match ja, då var de där! Mina föräldrar, för att heja på. De tittade på mig, gav mig ögonkontakt och hejade. Det kändes bra och jag kämpade på, lite extra. Men just det ser i alla fall jag att föräldrar av idag också gör. De är med ibland och hejar på och hurrar!

Jag led inte då av att mina föräldrar inte deltog under mina träningar, jag lider verkligen inte idag heller. Min mamma lagade mat, diskade, städade och min pappa grejade med huset, arbetade (och deras val av uppdelandet av hemmets sysslor är en annan tråd att diskutera ;) men i alla fall så har jag inget minne av att mina föräldrar gav mig mer uppmärksamhet än vad mina barn får idag. Mina barn bekräftas hela tiden och kanske är det där skon klämmer. Vi hittar på saker, vi handlar och vi är aldrig still. När jag egentligen vet att ibland uppskattas en hemma dag med pyssel mys mer än ett besök på badhuset. (Och skulle det ha funnits smartphones på den tiden, under min uppväxt så tror jag med 99,9% säkerhet att min mamma hade pillat på den istället för att ha städat och pappa hade läst aftonbladet i den samtidigt som han hade sett på fotbollen på tv:n).

Vi vuxna tänker på ett sätt men agerar på ett annat. Vi förfasar oss över denna mobilanvändning samtidigt som vi ger våra barn tillgång till den världen. Och varför inte, samhället ser ju ut så, det tillhör en del av samhällsutvecklingen. Idag är det också ett sätt att umgås på, på ett sätt som inte tidigare generationer gjorde. På dessa apparater finns möjligheten att spela spel och samtidigt hålla kontakten med människor över hela världen. Men det kan ju också vara som så att jag faktiskt egentligen tycker att det är helt okej att min nioåriga dotter har en smartphone. Jag kanske faktiskt vill ge min femåring en egen surfplatta och jag tycker att det är okej att pilla på min egen telefon medans barnen tränar för jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att titta på när de springer runt som yra höns på plan.

Och jag vet med mig att jag pillar på min telefon i tid och otid så att till och med min yngsta dotter gömde den en dag för mig och sa att hon bara ville vara med mig. Det är ett wake up call utan dess like!! Jag la bort telefonen för en stund och bara var med henne. Men dåligt samvete, nej det fick jag inte. Jag kan däremot känna en  frustration i att det alltid landar i att ge oss föräldrar dåligt samvete. Sluta ha dåligt samvete för en massa saker hela tiden som andra uppmanar oss till att ha dåligt samvete över.